Skolan som producent av vinnare och utslagna.
Skoldebatten, som pågått de senaste åren, har kretsat kring hur skolan ska utvecklas. Debatten har främst handlat om de pedagogiska, didaktiska och metodiska formerna. Det är allt från hemläxor, flervalsfrågeformulär, grupparbeten etc.
Jonas Frykman. Ljusnande framtid. Skola, social mobilitet och kulturell identitet.
Lund: Historiska Media, 1998. Hft. -201 sid.
Vilken slags kunskapssyn (pedagogik), undervisningslära (didaktik) och metodik, dvs undervisningens innehåll, som ska vägleda skolan har däremot lyst med sin frånvaro. Inte oväntat saknas också en diskussion om hur klassamhället reproduceras via skolsystemet. Jonas Frykmans avhandling är ett undantag. Han placerar skolan i den verklighet som är.
Lägst i OECD
Det svenska skolsystemet befinner sig i kris. Inte endast för att den sociala snedrekryterigen till universitet och högskolor har ökat. Av barn födda 1971, som tog en akademisk grundexamen på 120 poäng, kom endast 3 procent från arbetarklassen. Men även för att det totala antalet som går vidare till högre studier har minskat. Bland OECD-länderna har Sverige den lägsta andelen ungdomar som studerar vidare efter avslutade gymnasiestudier. På 1990-talet var siffran 10 procent. Det kan jämföras med 1950-talet då siffran var 9 procent eller med 1960-talet då 20 procent gick vidare till högskolestudier.
Utbildning har konkret betydelse för samhället. Frykman visar till exempel på hur högre tjänstemän rekryterades vid 1980-talets mitt. 17 procent kom från akademikerhem medan hela 83 procent kom från lägre medel- eller arbetarklass. Och Frykman poängterar att den sociala mobiliteten, inklusive högre utbildning är en demokratisk fråga, då den förbättrar de demokratiska strukturerna.
Vad är det då som har gått snett? Skolundervisningens innehåll har förändrats i grunden menar Frykman. I dagens skola tränas eleverna att betrakta världen utifrån presens dvs i konsten att vara. Eleven ska i första hand förverkliga sig själv, utveckla sin identitet. Eleven/individen ska ta ansvar för sin egen ubildning.
Små möjligheter
Denna syn går på tvärs med den tidigare uppfattningen att eleven skulle lära sig att leva i futurum dvs i vad han/hon skulle bli. Betoningen i skolundervisningen var kunskap och bildning för att fostra eleverna i transcedens - att överskrida gränser - för att kritiskt kunna möta en komplex framtid.
Huvudmannskapet för skolan har överförts från staten till kommunen och skolor utvecklar numera sin egen profil. Frykman hävdar att med den personanpassade skolan sker det en återfeodalisering. Det blir den egna gruppen, släkten, klassen som blir avgörande för hur eleven klarar sina studier. För den personrelaterade pedagogiken lämpar sig bäst för en handledning från lärarens sida, individualiseringen är som gjord för medelklassens barn. Skolan gör eleven till att vara någon, inte till att bli något.
När således hemmet och klassbakgrunden blir viktiga i en elevorienterad konsumentskola har barn från arbetarklassen små möjligheter att hävda sig. För det är just de som behöver en kunskapskrävande skola som tränar deras intellektuella nyfikenhet.
Det finns såldes en rationell förklarning till Skolverkets rapporter som pekar på att läsförståelsen och de matematiska kunskaperna har försvagats mellan 1992 och 1995. På grundskolans högstadium underkänns 15 procent i kärnämnena matematik, svenska och engelska.
Inget behov
Den stora förtjänsten med Frykmans avhandling är att den avmystifierar skolan och klargör vilka konsekvenser som den nyliberala ekonomiska politiken har fått, sedan den blev förhärskande doktrin på 1990-talet. Den slår därmed också hål på babblet att en mer marknadsanpassad skola skulle vara till arbetarbarnens fördel.
Så långt Frykman. Hans avhandling ger dock mersmak. Låt mig nämna två saker som borde diskuteras av vänstern i vid mening. Arbetarklassens emancipation kontra det kapitalistiska produktionssättet och den franske sociologen Pierre Bourdieus kulturella reproduktionsbegrepp.*
Det är idag mer än uppenbart att det kapitalistiska produktionssättet inte har behov av all den arbetskraft som finns. Alltså är det inte intressant att lära alla läsa och skriva etc. Det existerar således en social cynism hos borgerligheten som visar sig i att den låter skolan generera alltfler analfabeter. Vi kan se att sen 1990-talet har heltidstjänster på grundskolan sjunkit från 8,2 per 100 elever 1992 till 7,2 per 100 elever 1995.
Överföra värderingar
Dagens tillstånd ställer arbetarbarn och arbetarklassen i ett utsatt läge i det att hur mer “obildad” löntagarna blir, desto sämre kan de försvara sina intressen. Isynnerhet i en globaliserad världsekonomi.
Pierre Bourdieu satte pekfingret på konsekvenserna av det borgerliga samhället. Hans tes om reproduktion utgår från att utbildningssystemet har en central betydelse för att lägga ut de mentala grunderna för det kapitalistiska produktionssättet. Det gäller att i skolan överföra kulturella och symboliska värden, såsom traditioner, beteenden, språkbruk etc. Målsättningen är alltså att eleverna ska tillägna sig detta kulturella kapital för använda det i praktiken. Det är här som klassamhället kommer fram, i det att möjligheten att anamma kulturen i realiteten beror på elevens sociala bakgrund, studievana i familjen etc.
Frykmans bok tillsammans med Bourdieus reproduktionsuppfattning bör alltså ge alla intresserade nya insikter i hur samhället fungerar - och kanske få kunskaper för att göra något åt det.
Roy Karlsson
* För en översikt av Bourdieu se “Kultur är makt” i Internationalen nr 9/02. Tidigare publicerad i: Internationalen (Stockholm) nr 35/2002.