Recension
Janne Wass
Boken. Det mjuka monstret Bryssel
År 1982 chockade den tyska författaren, poeten och samhällskommentatorn Hans Magnus Enzenberger det svenska folket med en artikel i tidningen Dagens Nyheter, där han beskrev svenskarna som godtrogna och blåögda vasaller under en förmyndarstats mjuka tyranneri. År 2011 utvidgade han synsättet till att omfatta hela den Europeiska unionen. Nu har denna bok också getts ut på svenska.
Hans Magnus Enzenberger. Det mjuka monstret Bryssel: eller Europas omyndighetsförklarning. Översättning Madeleine Gustafsson. Stockholm: Karneval förlag, 2012. -95 sid.
Den idag 82-åriga Enzenberger är gammal nog att minnas nazismens förtryck och han har följt med projektet för Europas förenhetligande ända från början. Den här boken framstår ändå framför allt som en reaktion på den österrikiska författarkollegan Robert Menasses essä som han skrev efter några månaders efterforskningar för en bok i hjärtat av EU-Bryssel – där Menasse en aning överraskande höjer det europeiska byråkratimaskineriet till skyarna.
Just nu är en ypperlig tidpunkt för alla som vill publicera EU-kritik. Den ekonomiska krisen fyller löpsedlarna och EU-kritiska partier lyfter på sina huvuden över hela kontinenten. Hela unionen knarrar och knakar under sin egen tyngd.
Enzenberger drar sig inte heller för att strö salt i såren. På ett lättsamt och underhållande sätt gör han narr av EU:s förkärlek för till synes betydelselösa paragrafer och föreskrifter om utformning av traktorsäten och gurkors böjning. För att ytterligare markera sin ståndpunkt ägnar han ett helt kapitel åt att räkna upp alla olika organisationer med bokstavskombinationer som utgör den Europeiska unionen, samt dess underorganisationer och styrsätt. Han påpekar att det inte finns en enda person som läst EU:s så kallade Gemenskapens regelverk, eftersom det består av 150 000 sidor text. All denna huvudlösa byråkrati är enligt honom skapad eftersom det passar eliten inom EU, som inte är de folkvalda parlamentarikerna, utan alla generalsekreterare, ordförande, kommissionärer och högt uppsatta tjänstemän. Att den vanliga medborgaren är förvirrad undergräver demokratin, vilket passar EU-maskineriet alldeles utmärkt. Inte för att EU-ledarna är illvilliga i sitt maktbegär, utan för att de helt enkelt är övertygade om att Europa fungerar bättre med en allvetande toppstyrning än en grälsjuk demokratiprocess.
Trots detta är Enzenberger inte någon europeisk nationalist. Tvärtom talar han varmt för en europeisk gemenskap och i viss mån också en överstatlig byråkrati. Han berömmer också EU för att Europa hållits fredligt sedan 1945 och för den öppenhet och rörlighet som unionen skapat länderna emellan. Vidare är han noga med att poängtera att EU inte kan liknas vid tyranneri eller auktoritära styren, i och med att unionen rekommenderar snarare än befaller. Däremot motsätter han sig den gemensamma valutan som bland annat gjort devalveringar och andra nationella ekonomiska räddningsoperationer omöjliga. Den stora käpphästen boken igenom är ändå det kritiska demokratiunderskottet som skapas av den oöverskådliga byråkratin. Huruvida detta är ett status quo som EU-toppen aktivt arbetar för att bibehålla, som han påstår, är sedan en öppen tolkning.
Den största delen av Enzenbergers kritik ät lätt att skriva under. Han sparkar in dörrar som knappast kunde stå mer vidöppet på gavel, och till och med EU-byråkraterna själva håller med om de flesta av hans argument. Han gör det dessutom lätt för sig genom att inte komma med några konkreta motförslag eller lösningsmodeller.
Den lilla stridsskriften är däremot en väldigt rolig och underhållande introduktion till EU, om man är intresserad av att sätta sig in i organisationen. Och visst finns där också ett och annat guldkorn i form av aha-uppleverser.
Ny Tid (Helsingfors) den 10 augusti 2012.