Boken. De goda soldaterna
Den Pulitzerprisetbelönade reportern David Finkel följde de s.k. “rangers” under hela deras femton månader långa vistelse i Irak. I boken beskriver han de amerikanska soldaternas omskakande, stundvis hopplösa och hemska vardag i Bagdad.
David Finkel. De goda soldaterna. Bataljon 2-16 i dödens kvarter. Översättning. Katalin Földesi. Stockholm: Fischer & Co, 2012. -320 sid.
Boken De goda soldaterna är en detaljerad sann berättelse om konflikt. Inte enbart om konflikten mellan amerikaner och irakier, utan också den interna konflikten soldater emellan, konflikten mellan vad som är rätt och fel. Finkel beskriver de enskilda soldaternas liv och vardag, både befälets och de underordnades. Den inre striden som varje soldat för i sitt huvud, den förlorade oskulden då de inser vad det är som har hänt och händer: “ ... och kunde inte sova på grund av vad han såg varje dag och natt, oavsett om hans ögon var öppna eller om han blundade”.
Finkel skildrar berättelser om livet som finns där hemma, om familjer som väntar på de värsta nyheterna. Detta är en dokumentärroman om mannen innan, under och efter kriget, hur unga män, bara pojkar, blev soldater och hur de efter kriget var fullständigt förändrade människor. Vilka var redo? De som hade romantiserade bilder av kriget? Alla som ville dö för sitt land? Den nittonåringen som meddelade sin familj. “ ... jag har nyss planerat min egen begravning.”?
Här behandlas den ständigt misslyckade befrielsen av Irak, som leder till att soldaternas tro på Saken avtar. “ ... Bushs strategi att uppnå bestående fred har misslyckats. Strategin att besegra terrorismen har misslyckats. Strategin att sprida demokrati över hela Mellanöstern har misslyckats”.
Och fast det går sämre och sämre sätts det in nya truppförstärkningar och president Bush håller sina tal och antalet döda stiger varje månad: “Jag har förlorat allt hopp, jag känner att slutet är nära, väldigt nära.”
Läsaren inbjuds att i detalj läsa om vad som händer med dem som blev allvarligt skadade och skickades hem. Eller inte hem, utan till veteransjukhus. Krigets bortre ända, där soldaterna ännu levde men bara knappt, utan armar och ben, utan ögon, med brännsår över hela kroppen.
Emellanåt, mot slutet av boken då jag – tycker jag – har lärt känna soldaterna, blir det verkligen rörande. Som när en soldat skriver positivt om armébasen i sin dagbok: “Den är ganska trevlig, har bra matsal och andra inrättningar. Har dock fortfarande en del att göra. Tja det var allt för idag.”
Detta är en lyckad dokumentärroman där berättandet känns äkta. Boken är medryckande från första början, det är omöjligt att lägga ner den. Finkel berättar i detalj om händelserna, om fasorna, rädslan och den ständiga närvarande döden bland soldaterna. Vad som öppnar sig är personliga berättelser om soldaterna och deras familjer, om ödeläggningen av hela liv, hela familjer. Läsaren tar del av en soldats vetskap om att han nyss dödat någon trots att denne egentligen inte vill berätta det, eftersom han inte vill att någon frågar honom om det. Vi tvingas möta den välbekanta och obehagliga dödsrädslan: “Jag kommer att bli träffad, jag kommer att bli träffad ... “. Vad som beskrivs är krigets följd och fullständiga vanvett. Här finns storslaget dokumentärt berättande.
Ny Tid (Helsingfors) den 10 augusti 2012.