Recension av Francoise Giroud ”Jenny Marx – Marxismens första offer”
Jenny Marx – marxismens första offer?
En bok om Karl Marx hustru – ett annorlunda grepp kan man tycka. Men Francoise Girouds bok innehåller absolut inget som inte redan är känt för den som intresserat sig för Marx. Möjligtvis är den chockerande för den som fortfarande tror att varje stor tänkare med nödvändighet är ett helgon i alla avseenden.
Inget är så motsägelsefullt som en människa. Det gäller inte minst mänsklighetens stora tänkare, de som har förmågan att se längre och klarare än andra. Få av dem var helgon, alldeles bortsett ifrån att modern psykologi säkerligen skulle finna ett intet så litet antal fall för mentalvården bland dem som framhärdat i vad som normalt brukar avses med ett helgonliknande liv.
Att Marx tyckte om sprit och cigarrer, uttryckte sig arrogant och var svag för det motsatta könet, för att inte tala om hade för oss nästan löjeväckande idéer om att se till att hans döttrar gjorde ett gott parti, är kanske intressant att veta ur ett rent biografiskt perspektiv. Att han gjorde familjens hushållerska Helena ”Lenchen” Demuth med barn och övertalade Engels att ta på sig faderskapet för att undvika skandal och inte utmana sin hustrus vrede, är pikant och ger en mindre sympatisk bild av den gode Karl. Och det även om ingen hittills lyckats klarlägga vad slags relation som egentligen existerade mellan Karl och Lenchen, som ju tillhörde det marxska hushållet från dess första dag till dess sista. (Hon överlevde makarna Marx och tillbringade sina sista år hos Engels.)
Det säger nästan sig själv att en så livslång och nära kontakt mellan två människor vars driftsliv uppenbarligen var inställt på det motsatta könet – var ”normala” skulle Marx med tidens fördoms- och skräckfyllda syn på homosexualitet ha sagt – måste ha gett upphov till mer än en erotiskt laddad situation. Normalt kanske det inte blir mer än en blick, en förbiilande upphetsning, ett kort ögonblick av svindel. Men så kommer det tillfälle när de normala kontrollmekanismerna inte är i funktion och det magiska ögonblicket övergår i en erotisk härdsmälta. Mer rakt på sak, när kåtheten slår ut vettet.
Om det var detta som inträffade mellan Karl och Lenchen den gången hustrun Jenny var bortrest, vet vi som sagt inte. Deras relation kan mycket väl ha varit djupare och längre, och det kan lika gärna vara så att Karl utnyttjade sin hushållerskas beroende. Vi vet som sagt inte. Det enda vi har att gå på är efterlämnade brev och minnesskildringar – alltihop mycket ofullständiga källor.
Knappast något argument
Men allvarligt talat, det faktum att Karl Marx i mångt och mycket var lika hycklande som de flesta av samtidens karlar är knappast något argument mot hans pionjärinsats för att frilägga det kapitalistiska samhällets rörelselagar.
Eller, med risk att chockera vänsterns egen pingstpastor Frank Baude, även om man med fog skulle kunna hävda att Marx och Engels ytterst starka vänskap i grund och botten var en homosexuellt – eller mer exakt, bisexuellt – laddad relation, förändrar det inte betydelsen av deras teoretiska insats.
Marx hade kanske ett tvivelaktigt privatliv, men han fuskade däremot inte på teorins område. Det är faktiskt mer än vad man kan säga om en rad av vetenskapens stora namn, däribland Galileo Galilei, Isaac Newton och andra som vi fått lära oss i skolan att betrakta som den moderna vetenskapens ljusbärare. Apropå helgon och sängkammarhistorier är det exempelvis uppenbart att den moderna ärftlighetslärans pionjär, den österrikiske abbén Gregor Mendel, måste ha ”bättrat på” sina forskningsresultat. Resultaten är nämligen alldeles för bra. Eller som en genetiker taktfullt föreslog: ”Jag är rädd att vi måste dra slutsatsen att han ibland gjorde undermedvetna felräkningar till förmån för det förväntade resultatet”. (Se Sanningens dödgrävare, om fusk och bedrägerier i vetenskapens värld av vetenskapsjournalisterna William Broad och Nicholas Wade.)
Det enda ”fusk” Marx tillät sig på det området var när han förde vännen Engels bakom ljuset om hur långt han egentligen hade kommit med återstoden av Kapitalet, vars första del var det enda av verket som publicerades under hans livstid. Hans oförmåga att begränsa sig, självförbrännande arbetsmetoder och åratal av ohälsosamma levnadsförhållanden och påföljande psykisk stress, hade helt enkelt brutit hans skaparkraft.
I själva verket är varje försök att konstruera en myt om ”helgonet Marx” en styggelse för Marx eget dialektiska synsätt som hävdade att allt existerande är resultat och samtidigt del av motsägelsefyllda processer och där det enda beständiga är förändringen. Alldeles bortsett ifrån den psykologiskt förståeliga reaktionen från hans vänner och anhängare att se honom i ett försonande skimmer, är myten om marxismens stora - Marx, Engels, Lenin, och på sin tid, Stalin – uttryck för marxismens urartning till statslegitimerande ideolog under de byråkratiska diktaturerna.
Marxismen som religion
Även om nomenklaturans toppskikt söp, horade och förskingrade statens medel i gigantisk skala, hade de behov av en disciplinär ideologi för att få människor att acceptera de miserabla villkor de erbjöd befolkningens stora massa. Eftersom det var omöjligt för dem att likt den cyniske militärdiktatorn Napoleon sluta förbund med den av de franska revolutionärerna bortjagade katolska kyrkan och återinföra religionen och dess hierarki av svartrockade moralkontrollanter, tvingades de förvandla marxismen till religion. Marx, Engels och Lenin till en sekulär motsvarighet till Fadern, Sonen och Den helige Ande.
Det var med andra ord en statsnödvändighet att Marx inte söp, inte gjorde Lenchen med barn, eller, vilket också lär vara sant, spekulerade på börsen. Det var en statsnödvändighet att Engels inte var etter värre – må vara att de byråkratiska (sedelärande) historieskildringarna tvingades erkänna att han var kapitalist (”en snäll sådan förstås”), älskade rävjakter och andra överklassnöjen (”betungande representationsplikter”), och gick till sängs med otaliga kvinnor (”men gudskelov med en i taget”). Problemet med Engels (i själva verket Marx’s) barn med Lenchen löste de genom att överhuvudtaget inte andas ett ord om dess existens.
I jämförelse med dessa båda såta kumpaner kan man förstå att de stalinistiska moralväktarna tyckte Lenin var en stilla fläkt, även om hans romantiska böjelse för Inessa Armand gjordes till en statshemlighet. Något som lett till det bisarra resultatet att en rysk tidning för några år sedan kunde ”avslöja” Lenins dittills hemligstämplade brev till Inessa, i vilket han undrar vad hon har för skonummer så att han kan köpa tofflor till henne. Man kan förstå att de byråkratiska moralväktarna tog sig för pannan och hemligstämplade brevet.
Men om man nu undrar hur Marx verkligen var som man, kan man ju alltid läsa Francoise Giroud (som ju till och med ger oss en antydan om hur han var som älskare). Förutsatt att man står ut med det fåniga psykologiserande i en stil som jag trodde tillhörde det förgångna även bland borgerliga författare, och okunniga försök att framställa marxismen som en totalitär mardröm. För att inte tala om hennes platta skildring av den människa som utges för att vara bokens huvudperson, Jenny Marx.
Efter att ha läst den vet jag faktiskt inte mer än vad som redan framgått av exempelvis David McLellans standardbiografi över hennes man. En bok som i motsats till Girouds biografi till och med innehåller ett foto på den omstridde sonen, Freddy Demuth. Ett foto som åtminstone för mig ställer faderskapet bortom varje tvivel. Han är sin far i dagen.
Tyvärr finns inte McLellans biografi på svenska. I likhet med så många andra läsvärda böcker, kanske man skall tillägga. Jag kan inte låta bli att tycka att det säger något om kvalitén på debatten om marxismen i det här landet, att den enda bok som kom ut i samband med 175-årsminnet av Marx födelse (han var född 1818) är en bok som handlar om familjen Marx handel och vandel, och dessutom inte har ett enda nytt ord att tillägga i ämnet.
Var det inte August Strindberg som skrev att det vilar något småaktigt styggt över det här avlånga landet. Men det vet man ju. Strindbergs privatliv… Hur många kvinnor var det nu?
Anders Hagström
(Lätt redigerad version av recension som ursprungligen publicerades i Internationalen - och fick en prenumerant att säga upp sin prenumeration i ilska över min hädiska hållning)