Sverigedemokraterna, vårt nästa riksdagsparti: varningsklockorna klämtar för den svenska vänstern.
Med 2,9 procent i valet eller 162 400 röster är nu Sverigedemokraterna på god väg att etablera sig som på den politiska scenen på allvar. Socialististiskt Alternativs John Andersson analyserar orsakerna till det högerextrema partiets framgångar och diskuterar hur det skall mötas.
Sverigedemokraternas framgångar har förklarats bero på en rad mystiska faktorer, som närheten till Danmark och kontinenten, precis som om rasismen var ett luftburet virus á la fågelinfluensan!
En annan faktor påstås vara den, att det sedan länge förekommit gott om lokala partier i Skåne. Men detta är bara ett enkelt konstaterande av fakta, men ingen förklaring. Vad däremot dessa partier har varit ett symptom på, har varit det gamla svenska partiväsendets upplösning.
Mellan 1940 och 1988 fanns det bara fem riksdagspartier:
-SAP, socialdemokraterna, det helt dominerande arbetarpartiet, mästaren i konsten att utnyttja det parlamentariska utrymmet för att producera såväl viktiga sociala reformer som för att befästa sin egen maktposition;
-SKP/VpK, länge en krympande stalinistisk sekt inom den svenska arbetarklassen, men som trots viss vitalisering efter 1968 länge aldrig verkade kunna hoppas på att bli mer än ett villkorslöst stödparti åt SAP;
-Högern/Moderaterna, sedan gammalt ett parti för höga statsbyråkrater inom militären, polisen, domarkåren, universitetsvärlden och Svenska kyrkan, för storgodsägare och storbönder och för egna företagare med inriktning på den svenska marknaden, innan man blev nyliberaler;
-Folkpartiet, exportindustrins förlovade parti, vars partistyrelse alltid brukade innehålla minst en direktör för ett svenskt storföretag, folkligt förankrat i såväl frikyrkorna som lärarkåren, innan man också blev nyliberaler;
-Bondeförbundet/Centern, länge ett strikt pragmatiskt parti, som dock ofta valde att samarbeta med socialdemokratin eftersom de garanterade bra priser på lantbruksprodukterna, innan man också blev nyliberaler;
Nya partier
Det hela var nästan en modernisering av den gamla ståndsriksdagen! Men den sociala sammansättningen i Sverige är ju mera komplex än detta och med tiden uppvisade främst den borgerliga sidan olika krissymptom, vilket ledde till uppkomsten av nya partier:
-Miljöpartiet var ett direkt resultat av centerns kollaps som partiet för miljöengagerade människor. Människor som inte bara var missnöjda med att centerns kroniska eftergifter för övriga borgerligheten, utan som också i övrigt hade betydligt radikalare åsikter om det mesta;
-Ny demokrati, en egenartad syntes av två starka 80-talsfenomen, dels den starka rasism som fanns då med Sjöbo, Lasermannen och tidningsartiklar om "massinvandringen av ekonomiska flyktingar", dels den massiva nyliberala anstormningen mot den offentliga sektorn. Detta ledde till att ND blev en magnet för varenda rasist och rättshaverist i Sverige, allt samman krönt av två framgångsrika storföretagare. Men eftersom de två drev partiet som vilket företag som helst, samt att partiet egentligen saknade en sammanhållen ideologi och en ordentlig partiorganisation, ledde detta till att Ny demokrati kollapsade innan mandatperioden var slut. Dess uppkomst innebar dock att genombrottet för Sverigedemokraterna kom att bromsas upp betydligt.
-Kristdemokraterna var länge en sekt för pingstvänner, innan Alf Svensson moderniserade partiet och drog till sig borgerliga väljare, som var missnöjda med att inget borgerligt parti längre stod för några klassiska kultur- och socialkonservativa värderingar, men utan att man för den delen motsatte sig nyliberalism på det ekonomiska området.
Lokala partier
Men det har som sagt, speciellt i Skåne, funnits fler partier och av mera lokal natur, oftast då med namnet Kommunens Väl. I grunden borgerliga partier, vars medlemmar aldrig kunde anpassa sig till de tre stora borgerliga partierna och som ofta drev krav som den övriga borgerligheten negligerat, därför att deras moderpartier prioriterade andra frågor. Det var därför lätt för dem att agera mera fritt och kunna anpassa sig till lokala opinioner, varvid de kunde framställa sig som ett parti som "lyssnar på folket”. Denna extremt opportunistiska inställning innebar också, att de ofta snabbt sög upp invandrarfientliga opinioner.
Det är dock intressant att kunna konstatera, att allt eftersom SD stabiliserat sig, blivit mera välorganiserat, fått en väldigt välartikulerad partiledning, gjort sig av med småbrottslingar och Heil Hitler-skrikande skinnskallar och därmed blivit småborgerligt ”rumsrent”, så har inte bara Sverigedemokraternas gamla partiavdelningar vuxit, utan många av dessa lokala borgarpartier har dragit sig allt närmare Sverigedemokraterna och ibland sugits upp av dem.
Burlövs Väl är dagsläget allt utom till namnet SD-Burlöv, KV i Kävlinge ombildades för några år sedan till en ren SD-avdelning, Framstegspartiet under Tony Wiklander, som hade viss framgång i Landskrona, Bjuv och andra kommuner i västra och nordvästra Skåne, gick för en del år sedan upp i SD, varvid Wiklander hamnade i SD:s partistyrelse. Sjöbopartiets ledare Sven-Olle Olsson gick också med i Sverigedemokraterna som enskild medlem och hade han fortsatt att leva vet man inte hur det gått för hans parti.
Vid tidigare val till regionfullmäktige stödde Sverigedemokraterna Skånes Väl, ett löst valförbund bestående av diverse Kommunens Väl, Skånepartiet, Centrumdemokraterna, Framstegspartiet, m.fl. lokala högerpartier, vilka ofta drev invandrarfientlig politik. SV upplöstes dock snart i sina minsta beståndsdelar på grund av massiva personkonflikter mellan de olika småpåvarna. Istället fick nu SD i år sitt genombrott i Region Skåne. Detta kommer att fungera som en magnet på de kvarvarande rasistiska borgerliga lokalpartierna och frågan är hur länge dessa kommer att kunna överleva eller åtminstone ha en levande egen aktivitet.
Landskrona
Att teorin om Skånes påstått långa nazistiska tradition inte är särskilt mycket värd är väl enklast att konstatera, om man studerar exemplet Landskrona, där SD fick mer än 23 procent av rösterna. Istället bär man utgå ifrån kommunens senare historia.
Landskrona kunde förr framstå som ett veritabelt mönster för det socialdemokratiska folkhemmet. En jättestor industri, Öresundsvarvet, centralt belägen i staden, som utlovade trygga och relativt välbetalda "livstidsanställningar" till alla som ville arbeta där. När jag själv gick sista året i grundskolan kom folk ifrån varvets egen yrkesskola - detta var alltså långt innan de beramade friskolorna! – på besök för att värva tänkbara varvsarbetare.
Landskrona, precis som Malmö, Trelleborg och en massa andra mindre skånska industriorter, fick naturligtvis ett kompakt socialdemokratiskt styre efter 1919. Slum kunde saneras bort och istället uppstod fräscha och nybyggda arbetarkvarter, där människor ofta arbetade på samma arbetsplats. Alla kände alla, eller åtminstone trodde att de gjorde detta, med åtföljande sociala nätverk och social kontroll. Möjligtvis kunde det bli lite hetsigt om det var fotbollsderby och Landskrona BoIS skulle mäta Malmö FF eller Helsingborgs IF, men annars var det mesta lugnt och städat.
Massarbetslöshet
Så krisade kapitalismen i Sverige och varvsdöden lade sin tunga hand över Landskrona. Istället för att vara en folkhemsk pärla framstod staden som sjuk eller rent av döende. Massarbetslösheten bredde ut sig och de som kunde flyttade därifrån, vilket i sin tur resulterade i att Landskrona stod med ett gigantiskt antal tomma lägenheter. Den svenska statens behov av att snabbt kunna placera ut flyktingar blev den akuta räddningen för den krisdrabbade Landskrona kommun och dess konkursmässiga bostadsbolag.
Lägenheterna fylldes med flyktingar och staten betalade hyra och uppehälle för dem, men i själva verket ledde detta till nya problem för kommunen. Eftersom det inte skapats några nya arbeten i Landskrona kom flyktingarna bara att utgöra en ny form av massarbetslöshet och socialbidragstagare. Bland dessa fanns naturligtvis enstaka som aldrig skulle ha sluppit igenom Migrationsverkets nät, alltså kriminella, krigsförbrytare eller ekonomiska lycksökare, som ju snabbt övergick till brottslig verksamhet. Hit drogs ju också verkliga flyktingar och deras barn som demoraliserats av arbetslösheten och utanförskapet, vilket ledde till uppkomsten av de olika ökända ungdomsgängen.
Social bombkrater
Från att Landskrona alltså varit en synnerligen välmående och trygg industristad, där folk kände varandra ganska väl och det fanns sociala nätverk, där folk talade samma dialekt och arbetade på samma arbetsplats, var nu Landskrona en social bombkrater, där massarbetslöshet och kriminalitet bredde ut sig, plus att gamla infödda Landskronabor plötsligt fick grannar som de inte ens kunde uttala namnet på. Samt, vilket är oerhört viktigt att framhålla, ingen egentligen förstod varför katastrofen hade skett - alltså att Landskrona var ett offer för den nya fas i det kapitalistiska systemet, som brukar kallas för globaliseringen.
Det har framhållits att Landskrona är på god väg bort ifrån problemen, att antalet socialbidragstagare minskar och det samma gäller för brottsligheten, plus att dessa fenomen dessutom faktiskt är avsevärt mycket värre i Malmö. Men detta spelar egentligen inte så stor roll för Sverigedemokraterna eller för dem som röstar på dem. Den ursprungliga chocken, alltså att varvsstaden och den kultur som den medförde inte längre existerar, ligger fortfarande som en död hand över människors medvetande. Sverigedemokraterna lever gott på att vegetera på minnet över Landskronas halvt mytologiska storhetstid, då alla som ville fick arbete, det var lugnt och tryggt att bo där, man kände sina grannar och Landskrona BoIS låg i högsta fotbollsligan...
Rider på rättvisepatos
Sverigedemokraterna saknar naturligtvis allt vad som heter heder och ära, vilket gör att man inte skäms för att påstå att man är de sanna arvtagarna till folkhemsbygget. Man vill återupprätta den stabilitet och trygghet, som man påstod raserats genom "massinvandringen".
Man ska komma ihåg, att SD rider mycket på ett rättvisepatos, men rättvisa betyder inte det samma som för oss hängivna och radikala socialister, alltså utjämning, likhet, kompensation för diskriminering, kamp emot försämringar och orättvisor, m.fl. positiva saker. Rättvisa är här en negativ aspekt och förknippat med straff och försämringar.
Sverigedemokraternas politik appellerar nämligen till många LO-medlemmar som har relativt sett låga inkomster och dålig utbildning eller som i övrigt har hamnat i en återvändsgränd och förlorat framtidshoppet. Den här gruppen ser invandrarna som orsaken till deras dåliga läge och åtgärder som innebär försämringar för invandrare ser de därför som en både adekvat och helt rättvis bestraffning. Utsikten att få lov att utkräva hämnd är här oerhört lockande, i synnerhet då för sådana personer som annars inte vill stå för sina åsikter, "eftersom man då blir kallad för rasist".
Det är för övrigt samma mekanism som brukar visa sig under valår, då politiker brukar kräva hårdare straff för brottslingar. Inte för att det finns någon genomtänkt teori eller analys bakom det hela, som visar på att hårdare straff för vissa typer av brott skulle vara en effektivare bekämpningsmetod, utan därför att det ger frustrerade människor ett hopp om att de kan få utkräva hämnd.
Dessutom brukar kraven på hårdare straff inte gälla rakt av, utan bara vissa sorters brott, t.ex. narkotikamissbruk, eftersom narkomaner är en föraktad social grupp. Vidare naturligtvis sexualbrott och brott mot kvinnor och åldringar, som den rasistiska och extrema högern försöker göra till utpräglade invandrarbrott.
Riksdagen 2010
Sverigedemokraterna kommer in riksdagen efter valet 2010, något annat skulle storligen förvåna mig. För hela den svenska vänstern kommer detta att upplevas som ett stort nederlag eller rent av som en fruktansvärt deprimerande katastrof. Marita Ulvskog har påstått att SD:s framgångar är allvarligare är det egna partiets valnederlag, något som jag under inga som helst villkor är beredd att skriva under på. Fortfarande går det någorlunda väl att isolera Sverigedemokraterna ifrån själva beslutsprocessen, om man agerar lite skickligt. Reinfeldt och högeralliansen har däremot makt att genomföra sin vilja...
Utmärkande för den samlade vänsterns agerande gentemot Sverigedemokraterna har ju annars varit, att man lyckats göra alla fel som är möjliga, plus att man uppfunnit ett antal nya.
Socialdemokratin har här varit extremt misslyckad. Länge närde man "trotsålders"-teorin, alltså att rasism och invandringsfientlighet var en ploj som ungdomar använde sig av, för att reta upp och testa sina välartade föräldrar och deras motsvarighet på makroplanet, alltså skolan och det politiska etablissemanget. Om man teg ihjäl ungdomarnas rasistiska provokationer skulle de tröttna på tramset och snart bli skötsamma medborgare. I gengäld var SAP uttalat negativt inställd till antirasistiska motdemonstrationer och liknande breda mobiliseringar, eftersom man ansåg att de rasistiska ungdomarna då skulle betrakta detta som en seger för deras provokationer och sätta igång med ännu värre saker.
Så länge som den rasistiska opinionen främst visade sig offentligt i samband med 30 november kunde man på ledande håll betrakta rasismen som en variant av "dagens i-landsproblem". Ännu efter folkomröstningen i Sjöbo 1988 kunde forskare vid Lunds universitet på fullt allvar påstå, att det inte hade funnits några som helst rasistiska inslag i den: det folk hade protesterat emot var istället mot påstådda kränkningar av den kommunala självbestämmanderätten!
Men omgående brann nästan varenda flyktingförläggning i Sverige och invandrare, homosexuella och politiska meningsmotståndare misshandlades och mördades på öppen gata av nazister. Medan polisen tidigare konstant avskrev alla rasistiska dåd som ungdomsbråk eller pojkstreck, tvingades man nu agera på allvar.
Inne på fel väg
Såväl socialdemokraterna som Vänsterpartiet har dock fortfarande varit inne på en helt fel väg, beroende på att man sett rasismen - och därmed Sverigedemokraterna - som ett moraliskt problem, istället för ett politiskt och socialt. När det varit olika former av offentliga debatter har direktiven varit klara: man skulle bojkotta eller lämna mötet, i fall någon från Sverigedemokraterna dök upp.
Alltså när partiet verkligen hade en möjlighet att köra upp en rödglödgad eldgaffel i baken på SD och demonstrera hur ruttet partiet i verkligheten var, då skulle man absolut inte göra detta! Och detta, därför att det var påstått "omoraliskt"...
I konsekvensens namn borde därför samtliga ifrån (S) och (V) bojkotta alla kommun- och regionfullmäktigemöten under de kommande fyra åren, eftersom SD finns med där. Tack och lov är de så genomsyrade av parlamentarism, att de aldrig kommer på idén att göra detta!
Det är helt riktigt, att man inte ska debattera MED Sverigedemokraterna, men inte för att det är omoraliskt eller för att det ger SD legitimitet, utan för att det är slöseri med resurser. Det man ska göra är att debattera MOT dem, alltså att agitera och propagandera för att avslöja SD.
Lars Stjernkvist
SAP:s tidigare partisekreterare Lars Stjernkvist har under årens lopp varit en hätsk motståndare till den folkliga antirasistiska rörelsen och verkar ha varit mannen bakom partiets synnerligen misslyckade taktik, som gått ut på att man skulle vägra att ställa upp på offentliga debatter med SD, men däremot debattera med dem ute på gator och torg.
Han är numera något kritisk till detta, vilket man lätt kan förstå. Den enda person som verkligen gått in för den här taktiken verkar ha varit Stjernkvist själv. Jag såg honom själv i fjor i Visby i samband med Almedalsveckan, där han var den ende (!) som debatterade med Sverigedemokraterna på deras torgmöten. Inte nog med detta, hans egen insats var ett komplett fiasko, vilket inte minst SD skadeglatt uppmärksammade genom att i detalj återge hans inlägg.
Samtidigt tillhörde jag själv en stor grupp motdemonstranter, som omkring med soptunnor och uppmanade folk att kasta Sverigedemokraternas material i dem. Detta upprörde inte bara SD:arna, utan faktiskt ännu mer Lars Stjernkvist. I en krönika i Skånska Dagbladet efteråt jämförde han oss motdemonstranter med al-Qaida! Jag får väl vara glad att mina medmänniskor är så vänliga och generösa, att de aldrig försökt tvinga mig att försvara Stjernkvists totala idiotier...
Kaffe med SD-bossen
Stjernkvist har dock nu kommit på en helt ny genialisk taktik, efter det att han bjudit in SD-bossen Sten Andersson från Malmö på kaffe! Så här formulerade han den i en ny krönika i Skånskan måndagen den 25 september:
”Om partiet får makt, ja, då lär det bli svårt att hålla ihop partiet. Så därför finns det ett säkert sätt att neutralisera Sverigedemokraterna, nämligen att ge dem makt, mycket makt. Då blir det uppenbart att det inte går att förverkliga partiets förhoppningar om ett etniskt och religiöst homogent land.”
Fantastiskt! Den här teorin borde han ta patent på, för den kommer att få ett internationellt genombrott! I Danmark kommer man nu att inse, att får Pia Kjærsgaard och Dansk Folkeparti ”makt, mycket makt”, så kommer partiet till insikt om att deras invandrarfientliga politik är helt uppåt väggarna! Samma sak för Carl I. Hagen och Fremskrittspartiet i Norge, Jörg Haider och Frihetspartiet i Österrike, Silvio Berlusconi och Forza Italia, Jean-Marie Le Pen och Nationella fronten i Frankrike, etc.
Men har vi inte hört det här förr? Jodå, den italienske kungen, stödd av storgodsägarna och storfinansen, menade på 1920-talet att om man gav Mussolini ”makt, mycket makt”, skulle hans svartskjortor komma till insikt om att traditionell borgerlig politik trots allt var att föredra. På samma sätt ansåg den tyska storindustrin att nazisterna brast lite grann när det gällde borgerlig polityr, men placerade man några bankmän, företagare, diplomater och konservativa politiker i nazistiska regeringen så skulle man snart få fason på det hela. Vi vet ju sedan vad som hände…
Den store filosofen Friedrich Hegel sa en gång, att det enda som man lär sig av historien är detta, att människor aldrig lär sig något av historien. Så kan ingen människa förbarma sig över Lars Stjernkvist och göra honom till generalkonsul i Afghanistan eller liknande. Där kan han förklara, att om talibanerna ”får makt, mycket makt”, så kommer de att strunta i sin gamla politik och istället anta den svenska socialdemokratins partiprogram…
Mobiliserat soffliggare
Under massor av år har det genomförts motdemonstrationer och andra former av utomparlamentariska aktioner mot rasistiska och högerextrema organisationer, med ofta mycket gott resultat. Men även dessa kampformer har sina mycket klara begränsningar.
Vid förra valet hade SD inte ett enda offentligt möte i Landskrona: kommunen blev ändå ett av partiets starkaste fästen. I Malmö lyckades en grupp autonoma motdemonstranter framgångsrikt störa ett SD-möte, bland annat genom att kasta en melon! En enorm triumf, ansåg motdemonstranterna. Att det hela ledde till att Sverigedemokraterna hamnade i fullmäktige i Malmö för första gången var helt ointressant för den här gruppen motdemonstranter.
Man måste ha klart för sig, att visst försöker SD arrangera offentliga möten, men de är inte beroende av dem. Tvärtom visar det sig att de kan nå ut till folk även i kommuner där de bara hade någon enstaka kandidat eller rent av ingen alls. Mängden tomma SD-stolar kan bli betydande runt om i landet!
Sverigedemokraterna har i hög grad lockat till sig politikerföraktande tidigare soffliggare eller andra personer som befunnit sig i politikens periferi. 1991 skedde samma sak för Ny demokrati och 1988 för Miljöpartiet. Dessa fick en massa röster och mandat, därför att vissa betraktade partiet som ett angrepp på det etablerade systemet. Man röstade inte på partiets program, utan på den projektion man gjorde på det.
Att ignorera SD har alltså visat sig vara en katastrof, likaså att bojkotta möten där de funnits med. Att störa SD:s möte har haft begränsade framgångar, men då främst i samband med att man lyckats mobilisera folk mot partiet. Att fördöma partiet utifrån moraliska ståndpunkter har varit helt kontraproduktivt och istället gjort partiet populärt bland politikerföraktarna. Expos inriktning på att avslöja Sverigedemokraternas historiska ursprung inom den nazistiska rörelsen och påvisanden om enskilda partimedlemmars kriminella bakgrund fungerade länge som en effektiv broms för SD:s genombrott, men nu verkar den taktiken ha nått sin funktionella gräns.
Massdemonstrationer
Motdemonstrationer kommer även i fortsättningen att vara något centralt för att stoppa Sverigedemokraterna, men det måste vara massdemonstrationer där man går in för att mobilisera småbarnsmödrar med barnvagnar och andra vanliga människor, inte små isolerade och slutna samlingar av maskerade autonoma, som helt saknar politiskt förtroende hos folk.
SD:s politik måste angripas i sak, men inte genom att man gråtmilt i de parlamentariska församlingarna försöker förklara för Sverigedemokraterna hur moraliskt förkastliga deras förslag är, utan SD måste kläs av inpå bara skinnet inför allmänheten.
Fortfarande ska SD:s nazistiska historia framhållas och dess medlemmars handel och vandel ska intensivt granskas, men ännu mer måste partiets nutida politik avslöjas för vad det är. Tyngdpunkten måste ligga i vilka katastrofala följder det kan få, i fall SD får ”makt, mycket makt”.
Om SD hamnar i riksdagen beror i hög grad på partiet själv och i dagsläget verkar möjligheterna att förhindra detta begränsade. Upplevelsen kommer att bli motbjudande och vidrig, men måste genomlevas. Men när det gäller de skadeverkningar som Sverigedemokraterna kan åstadkomma är det upp till oss socialister och till arbetarrörelsen att kunna neutralisera dem. Och det kan absolut inte ske genom att vi passivt förväntar oss, att SD ska falla samman på grund av sina inre problem!
John Andersson
(författaren är invald som ersättare i Skurups kommunfullmäktige för socialdemokraterna, men har avgivit ett heligt vallöfte om att han aldrig kommer att bjuda någon sverigedemokrat på kaffe…)
Socialistiskt Alternativ 260906