(S) och ”systemskiftet”
Göran Person anklagar borgaralliansen för att vilja inleda ett ”systemskifte” med ökat spelrum för marknadskrafterna. Sanningen är den att ”systemskiftet” inleddes för mer tjugo år sedan. Även om borgarna var först ut på plan följde den socialdemokratiska ledningen snart efter. Grälet mellan Persson och borgarna handlar i själva verket om graden av systemskifte - inte systemskiftet i sig.
Det är också en av de viktigaste orsakerna till varför många väljare har svårt att se en tydlig skillnad mellan socialdemokratin och borgaralliansen.
De långa drygt tjugoåriga efterkrigsboomen hade varit socialdemokratins glansperiod eller ”skördetid”. När hjulen väl började rulla på allvar efter det andra världskrigets förödelse möjliggjorde den uppdämda efterfrågan en långvarig expansionsperiod av aldrig tidigare skådad omfattning.
Ironiskt nog hade ingen förutsett eller planerat den. I själva verket väntade alla att kriget skulle följas av en ny allmän världsdepression. Det är betecknande att den svenska regeringen i början av 1944 tillsatte en kommission för ekonomisk efterkrigsplanering med ekonomen och blivande handelsministern Gunnar Myrdal som ordförande. Myrdal hade skrivit en bok med den talande titeln Varning för fredsoptimism. Kommissionen skulle utreda möjligheterna att möta den väntade konjunkturnedgången vid omställningen till fredsförhållanden.
För det svenska kapitalet blev boomen ett verkligt lyft. Med sin intakta produktionsapparat och sin inriktning på verkstadsvaror, järnmalm, järn- och stål, trävaror och cellulosaprodukter låg svensk industri rätt tillunder efterkrigstidens återuppbyggnadsskede. Med exportindustrin som motor stimulerades hela ekonomin och gav inte minst upphov till en växande hemmamarknad för olika typer av konsumtionsvaror som tidigare bara funnits rillgängliga för de mest välbeställda.
Boomen möjliggjorde samtidigt för socialdemokratin att i regeringsställning genomföra en rad sociala förbättringar – allmän sjukförsäkring, barnbidrag, ATP, utökad semester och kortare arbetsvecka – för bredare samhällsgrupper och på så sätt befästa sin ställning som det ledande partiet i svensk politik. Och detta utan att på allvar hamna på konfrontationskurs med kapitalet.
Allians
Tvärtom byggde hela strategin på en allians med de mest expansiva delarna av kapitalet, där familjen Wallenberg spelade en nyckelroll.
”Under den industriella expansionen på 50- och 60-talen kan man påstå att Sverige till betydande del styrdes genom en finansiell planering av Marcus Wallenberg och Gunnar Sträng samt att herrarna hade kontakt i många frågor”, konstaterade LO-ekonomen Dan Anderson i Vad gör kapitalisterna?.
Den socialdemokratiska regeringen förde i samförstånd med både kapitalet och den fackliga byråkratin medvetet en politik som syftade till att stärka de mest expansiva delarna av industrin på bekostnad av de delar som ohjälpligt halkade efter i konkurrensen.
Både den fackliga lönepolitiken och i synnerhet arbetsmarknadspolitiken utformades så att den bidrog till denna utveckling.
”Solidarisk lönepolitik”
Lönepolitiken, ”den solidariska lönepolitiken” kallad, byggde på principen att lika arbete skulle betalas lika oavsett företagets bärkraft. I princip innebar den att de löner den fackliga byråkratin bedömde som möjligt att ta ut av den expansiva delen av ekonomin - och som de företag, det handlade om, eller rättare sagt deras ägare, det svenska storkapitalet, var berett att acceptera - blev rättesnöret för lönenivåerna.
Detta fick naturligtvis till konsekvens att de svaga företagen antingen fick se sin vinst beskuren eller helt enkelt tvingades kasta in handduken, om de inte förmådde att bli konkurrensdugliga. Och då kom den så kallade aktiva arbetsmarknadspolitiken in i bilden. Arbetarna vid de företag som slogs ut skulle förmås att söka sig till de expanderande delarna av industrin.
Den omflyttning från eftersatta regioner till expansiva som blev följden av denna så kallade ”flyttlasspolitik” försökte myndigheterna utan större framgång dämpa genom att stimulera företag att flytta till utflyttningsområdena, och genom skattebidrag för att den sociala servicen helt skulle utarmas i dessa områden.
”Man kan utan överdrift säga att den svenska politiken under en här perioden var extremt anpassad [författarens kursivering] för att dra största möjliga materiella nytta av den internationella högkonjukturen och av de villkor som världsmarknaden upprättade”, sammanfattade socialdemokraten Berndt Ahlqvist i boken I bräcklig farkost.
Därmed inte sagt att kapitalet och de borgerliga företagen stödde socialdemokratins politik till alla delar. Tvärtom har det funnits betydande meningsskiljaktigheter som gett upphov till heta debatter.
Det mest tydliga exemplet är den heta och omfattande debatten om tjänstepensionsfrågan 1957-58 som inte bara avgjordes genom en folkomröstning utan också bröt upp den regeringskoalition mellan socialdemokratin och Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) so existerat sedan 1951.
Skiljelinjen har gått mellan valet av lösningar på de frågeställningar som man ställts inför. De förslag till lösningar man lagt fram har mer eller mindre tydligt reflekterat de olika partiernas sociala bas. Men meningsskiljaktigheterna har aldrig tillåtits hota det klassamarbete som utgjort grundvalen för ”Den svenska modellen”.
Förankrade lösningar
I görligaste mån har man därför eftersträvat brett förankrade lösningar, som ofta fått karaktär av kompromiss. I sammanhanget har frågornas beredning i form av så kallade offentliga utredningar spelat en inte obetydlig roll för att utforma kompromisslösningar eller helt enkelt begrava en kontroversiell fråga.
Samförståndet underlättades dessutom av den ideologiska glidning alla partier genomgick mot en uppslutning bakom den aktiva konjunkturpolitik som bär den engelske nationalekonomen John Maynard Keynes namn. Högerpartiet (nuvarande moderaterna) gick tillbaka och folkpartiet med ekonomiprofessorn Bertil Ohlin i spetsen blev det största borgerliga partiet. Inom socialdemokratin lades det kvarvarande marxistiska tankegodset på hyllan, ägandet var inte längre viktigt utan det viktiga var hur företagen sköttes.
Recession
Under 60-talet började den långa expansiva våg som tagit sin början i slutet av 40-talet nå sitt slut. Men det är först mot mitten av 70-talet som krisen bryter igenom på allvar i den första djupa lågkonjunkturen eller recessionen 1974-75.
Genom en massiv kapitalinjektion – sammanlagt cirka 175 miljarder dollar enbart i OECD-länderna lyckades man häva recessionen efter ett till ett och ett halvt år, utan att för den skull kunna framkalla ett nytt långvarigt uppsving. Till priset av stora budgetunderskott fick man ett blygsamt uppsving men också en drastisk ökning av inflationen. Mot slutet av 70-talet låg inflationen långt över tio procent i de ledande kapitalistiska länderna mot att under hela 60-talet ha legat runt fyra procent.
För Sveriges del förvärrades dessutom situationen av att flera av de tyngsta komponenterna i den i den svenska industristrukturen började känna av en allt hårdare internationell konkurrens.
1976 förlorade socialdemokratin valet efter att ha befunnit sig i regeringsställning i mer än fyra decennier. Socialdemokratins fall från regeringstaburetterna berodde i huvudsak på det växande motståndet mot kärnkraften. Tillbakagången som orsakade bytet av regering var i och för sig obetydlig jämfört med 1973 års val som resulterat i den så kallade jämviktsriksdagen (med 175 mandat för s och vpk och 175 för m, fp och c) men ändå tillräcklig för att ge de borgerliga partierna egen majoritet. Inte minst bidrog den nya enkammarriksdagen från 1970 som möjliggjorde för opinionsförskjutningar att slå igenom snabbare än i den gamla tvåkammarriksdagen.
De borgerliga regeringarna, som fick ta över krisbekämpningen, försökte fortsätta den ”överbryggningspolitik” som tidigare utformats under bred enighet och som gick ut på att hålla sysselsättningen uppe genom att stimulera den inhemska efterfrågan och samtidigt utveckla produktionen så att man skulle kunna utnyttja den väntade högkonjunkturen för att få ekonomin att lyfta likt en båt som stiger med springfloden.
De lyckades överbrygga den internationella lågkonjunkturen 1974-75 men den stigande vågen uteblev – istället förvärrades problemen. Den hårdnande konkurrensen tvingade fram långtgående åtgärder. Följden blev ett stadigt växande underskott i statsbudgeten - finansierat genom lån på den inhemska kreditmarknaden och från 1976 även utländska lån – utan att ljusare tider syntes skymta i fjärran.
Borgerlig reträtt
I det läget slog borgarna till reträtt. Först ut på plan var Svenska Arbetsgivarföreningen (numera sammanslaget med Sveriges Industriförbund till Svenskt Näringsliv) som redan i slutet av 1976 hade börjat angripa överbryggningspolitiken. När reträtten väl inletts dröjde det inte länge förrän den helt förkastats.
På hösten 1980 lade regeringen fram en besparingsproposition i vilken överbryggningspolitiken förvandlats till ”1975-76 års kostnadskris”. I den kan man hitta resonemang som tydligt förebådar socialdemokratins 80-talspolitik:
”Regeringens besparingsförslag inom den offentliga verksamheten avser att bereda utrymme för de investeringar och den produktionsökning inom den utlandskonkurrerande sektorn, som är en förutsättning för tryggad sysselsättning och välfärd i vårt framtidssamhälle.”
Socialdemokraterna försökte utåt dra växlar på borgarnas misslyckade försök att hålla krisen under kontroll. Men bland dess strateger och ekonomer spred sig osäkerheten. Sanningen var att socialdemokratin inte hade något genomtänkt alternativ att erbjuda.
”Vår politik bestod nästan enbart av reaktioner, för det mesta arga, på de borgerliga regeringarnas förslag och beslut. Vi lade visserligen fram motförslag, som ofta var mycket mer ambitiösa och omfattande. Men de följde mera långsiktig strategi och hängde därför inte alltid ihop. Dessutom präglades de av ovilja att erkänna att några problem kunde ha sin rot i vår politik från 70-talets första hälft”, sammanfattade Kjell-Olof Feldt i sin publiceringen mycket uppmärksammade bok Alla dessa dagar... om sin tid som socialdemokratisk finansminister mellan 1982 och 1990.
Omprövning
Krisen, den socialdemokratiska ledningens avsaknad av en genomtänkt strategi och i synnerhet misslyckandet att återta regeringsmakten 1979 blev upptakten till en mer systematisk omprövning av den dittills förda politiken.
Den socialdemokratiska ledningen tillsatte en krisgrupp som bestod av Kjell-Olof Feldt, Rune Molin från LO, Leni Björklund, landstingsråd i Stockholm, och Ingvar Carlsson, som utsågs till gruppens ordförande. Till gruppen knöts också ett sekretariat på fyra personer: Anne-Marie Lindgren, Per-Olof Edin, Odd Engström och Erik Åsbrink. Det var med andra ord en rad tunga socialdemokratiska namn som fick till uppgift att ”utforma en politik för kärva tider”, som Feldt uttryckte det.
Gruppen utarbetade ett förslag till riktlinjer för socialdemokratins ekonomiska politik som antogs av SAP-kongressen 1981. Feldt sammanfattade omprövningens resultat:
”Den avgörande skillnaden var att krisprogrammet utgick ifrån att det privata näringslivet (som i rapporten kallades ’industrin’ för att det lät bättre) skulle bli motorn i den svenska ekonomins återhämtning. Under de närmast föregående tio åren hade vi oftast velat tilldela den offentliga sektorn denna roll: den skapade sysselsättning genom sin stadiga expansion och industriell tillväxt genom diverse stöd- och stimulansprojekt. Men krisprogrammet gav ’industrin’ uppgiften att skapa både sysselsättning och tillväxt. Även om det som tidigare nämnts innehöll ett antal statliga projekt var det ändå hela tiden stimulansen av näringslivets expansion som var målet.”
”I sak var det samma som att socialdemokratin medvetet valde att satsa på ’marknadskrafterna’ som hävstång ur krisen. På en punkt uttrycktes detta klart: lönsamheten i industriell verksamhet måste förbättras… Vinsten gavs därmed för första gången i programmatisk form en funktion i socialdemokratisk politik.”
Tredje vägens politik
Det var detta som kom att bli kärnan i det som att kallas ”den tredje vägens politik”. Det innebar som Feldt själv citerade ur krisprogrammet i en pamflett om den tredje vägen inför 1985 års val:
”En återhållsam kostnadsutveckling är en nödvändig förutsättning för att utrymme skall finnas för att öka investeringarna samt minska underskotten i bytesbalansen och statsbudgeten. Det betyder att den ekonomiska politiken åter kan inriktas på höjd levnadsstandard och nya kostnadskrävande reformer inom samhällsektorn först sedan de grundläggande ekonomiska förutsättningarna skapats för höjd standard och ökad välfärd. Det kan också uttryckas så, att anspråken på förbättrade levnadsvillkor och nya samhällsinsatser får stå tillbaka för den helt nödvändiga uppgiften att undanröja det hot mot vårt ekonomiska oberoende och den fulla sysselsättningen, som underskotten, utlandsupplåningen och inflationen utgör.”
Uttryckt i klartext innebar det att arbetare och låginkomsttagarna inte hade mycket att hoppas på, Och det i ett läge när deras levnadsstandard redan urholkats, Mellan 1976 och 1982 förlorade en vanlig arbetarfamilj med två barn cirka 15 000 kronor på grund av inflation och sparplaner.
I själva verket innebar socialdemokratins omprövning inget annat än att den grund för sin politik lade en friserad variant av den marknadsvänliga åtstramnings- och stabiliseringspolitik som förts i de flesta västeuropeiska länder sedan andra hälften av 70-talet.
Farväl till ”de goda gåvorna”
Inte alla i den socialdemokratiska rörelsen förstod dock att krisprogrammet innebar ett farväl till de gamla positionerna, inte minst på grund av, med Feldts ord, att ”krisbekämpningens reella innehåll inte fick blottläggas så långt att det rubbade bilden av socialdemokratin som Partiet Med De Goda Gåvorna…”
”Krisprogrammet dolde i och för sig inte de fördelningspolitisks konflikter inriktningen på höjda vinster skulle kunna innebära. Inte heller behövde läsare vara i tvivelsmål om att satsningen på industriell expansion måste leda till att den offentliga sektorns tillväxt hölls tillbaka. Men varken programmet eller den debatt det föranledde gjorde riktigt klart hur stor skillnaden skulle bli mellan 80-talets politik och den socialdemokratin traditionellt ansågs stå för. Eller med andra ord hur svårt det tidvis skulle bli att ’känna igen den gamla socialdemokratin’.”
Anders Hagström
Not: Artikeln är ett lätt redigerat utdrag ur en längre artikel jag skrev om socialdemokratisk politik och socialistisk strategi och som publicerades 1991.